Ge barn ett eget biträde i vårdnads­tvister

Det är dags att på riktigt se till barnets bästa och ge dem en röst i rättssalen. Förhoppningsvis kan vi då slippa fler tragiska fall som Tintin i framtiden, skriver två jurister.

För drygt tre år sedan blev barnkonventionen svensk lag. Införandet av barnkonventionen debatterades flitigt, men inte mycket har hänt för att stärka barns rätt att komma till tals i domstolsprocesser gällande vårdnad, boende och umgänge.

I vårt arbete som ombud i vårdnadstvister ser vi dagligen hur barn kommer i kläm mellan vårdnadshavarnas olika viljor samtidigt som rättssystemet stänger ute barn från att förstå och vara delaktiga i den juridiska processen. Många gånger tvingas barn till umgänge med en förälder som barnet känner sig rädd för. I vissa fall kan det till och med förekomma våld från den ena föräldern.

Fallet Tintin, den åttaårige pojke i Luleå som hittades avliden efter umgänge med sin pappa, är bara en i raden av sorgliga påminnelser om att något behöver förändras. Pappan sitter nu häktad misstänkt för mord på sin son. Enligt uppgifter i media berättade Tintin i socialtjänstens utredning att han blev orolig när pappan dök upp trots att han inte skulle och att Tintin blev rädd om han såg pappan på stan.

Många frågar sig hur domstolen kunde besluta om umgänge när Tintin uppenbarligen var rädd för honom. En delförklaring är begreppet “barnets bästa”, något som ska vara avgörande för domstolens bedömning i vårdnadsmål. Vid bedömningen av vad som är barnets bästa ska avseende fästas särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Detta kan förklara varför Luleå tingsrätt, trots Tintins rädsla för pappan, ändå beslutade om ett umgänge.

En annan förklaring kan vara att barnets perspektiv inte lyfts fram tillräckligt i den juridiska processen. När vi företräder föräldrar i vårdnadstvister märker vi ofta att barnets perspektiv hamnar i skymundan.

Till skillnad från LVU-mål, alltså mål gällande tvångsomhändertagande av barn som far illa på grund av bristande hemförhållanden eller eget beteende, finns det ingen i rättssalen som talar för eller förmedlar vad barnet tycker och tänker. I stället är barnet beroende av att en annan aktör för fram barnets perspektiv, till exempel socialtjänsten eller någon av föräldrarna. Det är här viktigt att komma ihåg att föräldrarnas ombud inte har till uppgift att se till barnets perspektiv eller föra fram barnets åsikter, utan endast företräda den ena föräldern.

När Vårdnadsutredningen tillsattes 2014 för att utvärdera 2006 års vårdnadsreform gjordes en genomlysning av hur barnets rätt att komma till tals i vårdnadsprocesser tillgodosågs. I endast 41 procent av de granskade fallen redovisade tingsrätten barnets inställning i domen. Av de 139 granskade målen hade barnet inte i något enda fall hörts direkt under huvudförhandlingen i tingsrätten (SOU 2017:6 s. 300 och 302). Sverige har även kritiserats av FN:s kommitté för barnets rättigheter som i februari i år uttalade att rätten för barn att komma till tals i mål gällande vårdnad, boende och umgänge är otillräckligt genomförd i Sverige (CRC/C/SWE/CO/6-7, s. 5, p. 20).

Barns rättigheter och välbefinnande bör alltid vara den främsta prioriteten i vårdnadsmål. Vi anser därför att tiden är redo för barn bör ges en rätt till eget rättsligt biträde i dessa mål som kan synliggöra barnet i processen och föra fram barnets inställning, eller i fråga om äldre barn, ge barnet egen talerätt på samma sätt som gäller i LVU-mål. Barnets biträde kan då föra barnets talan och framställa yrkande, åberopa bevisning och överklaga beslut eller domar. Biträdet måste förslagsvis ha juristutbildning, erfarenhet av att tala med barn och kunskap om barnrättsfrågor och vårdnadsprocesser.

Ges barnet rätt ett rättsligt biträde kan det lyfta bort konflikten mellan föräldrarna och fokusera processen på barnet. Det beslutsunderlag som domstolen har att ta ställning till blir tydligare vilket ger domstolen bättre förutsättningar att fatta ett beslut i enlighet med barnets bästa.

I vårdnadsmål är parterna barnets föräldrar. Det är föräldrarna som tvistar om vem som ska ha vårdnad om barnet, var barnet ska bo och hur mycket umgänge med varje förälder som barnet ska få rätt till. Om en av föräldrarna har utsatt den andra föräldern eller barnet för våld eller kränkningar riskerar den våldsutsatta föräldern att inte bli lyssnad på. Finns det ingen tydlig bevisning är det lätt att domstolen uppfattar påståendena som en partisk inlaga från en av föräldrarna.

Om uppgifterna om våld i hemmet i stället skulle komma från barnet och barnets ombud skulle det kunna väga tyngre eftersom det kommer från en part som inte står mot en annan part. I stället för att barnet blir en slagpåse i föräldrarnas konflikt skulle barnet själv genom sitt ombud kunna förmedla sina upplevelser av föräldrarnas samspel med barnet och varandra.

Ytterligare ett argument för att ge barn rätt till eget biträde i vårdnadstvister är att det skulle leda till mer säkra och effektiva vårdnadsprocesser. Mellan 2006 och 2015 mer än fördubblades antalet vårdnadsmål (SOU 2017:6 s. 124). Ökningen beror på många enskilda faktorer, bland annat att stödet från samhället i form av samarbetssamtal ofta är för svagt, men om barnets åsikter och perspektiv förs fram tydligare i mål om vårdnad, boende och umgänge skulle det kunna minska risken för nya processer. Om barnet genom sitt ombud uttryckte sina tankar kring hur vårdnaden, boendet och umgänget skulle se ut skulle det göra föräldrar mindre benägna att inleda nya vårdnadsprocesser. De flesta föräldrar respekterar sitt barns vilja.

Vi anser att samhället nu är redo att ge barn den framskjutna position som barnkonventionen kräver. Att ge barn talerätt i vårdnadsmål skulle göra barn direkt delaktiga i den process som kanske har störst betydelse för deras uppväxt och välbefinnande. Förhoppningsvis skulle vi slippa fler tragiska fall som Tintin i framtiden. Det är dags att på riktigt se till barnets bästa och ge dem en röst rättssalen. 

Viktor Löfgren, tidigare biträdande processchef, jurist och medlare, Verahill familje­juridik
Björn Svensson, jurist, Verahill familje­juridik